• Maya Sjöstedt

(11) Röda kors, röda nätter


Mellan taket och väggen är det ett stort hål. Det gapar alldeles öppet. Tapeten hänger och fladdrar lite i vinden. Jag försöker stoppa in mina hemligheter där i springan. Jag inbillar mig att isoleringen ska hålla dem kvar. Där lämnar jag alla delar av den jag är och den jag aldrig blivit. Jag vill att väggarna sjunger sånger om mig när askan sprider sig genom korridoren och möter det svarta. Där golvet sluttar nedåt i en trappa, vill jag att ni minns mig. Som ett tecken på väggen, en liten springa. Ni kan röra det och tänka på mig. Tänk på mig. Tänk på mig. Jag vill inte dö. Döden är ett avslut. Jag vill dö. Döden är ett avslut. Låter mina ord enklare nu när ni hör dem viskas av vinden? Förstår ni meningens uppbyggnad och tyngd? Om jag säger att jag inte längre finns - kommer ni kasta er efter mig? Förmultna in i väggen? Eller sätta den i brand? Jag har cirkulerat runt i det här rummet i hela mitt liv. Jag har gjort avtryck i golvet så att jag vet att det kommer minnas mig. Ni kan gå dessa steg och känna mig mer än ni någonsin känt mig. Här har jag spenderat andetag.


Jag vet att så fort jag blundar så kommer jag se dig, min älskling. Min lycka. Jag vet att du kommer skallra hela min kropp med sång tills jag blir ett med dig. Tills folk sätter på radion och undrar hur jag hamnat där. Jag kommer leva i ditt minne. När människor tänker på dig så kommer de också tänka på mig. Jag vill bara finnas så som du ser mig, min lilla älskling. Jag dör för dig. Jag dör nu och jag vet det. Mellan allt det som skaver och bränner och blöder, så ler jag. Jag dör nu och jag ler. Jag ler för jag dör. Du dör och ingen ler. Ingen ler. Jag ler. Vi ler.



Ljudet av tystnad letar sig in i hans öron som ett tjutande läte. En siren som väller fram i höstnatten. Starka lampor som utvidgas över nakna häckar. I det kritvita rummet är tystnaden kortvarig. Sedan kastar ljuden in honom i ett hörn och människor flockas runt den tunga kroppen som ligger där i sängen. Alldeles stilla. Om någon berättat för honom att sanningen kommer ligga i den där sängen, utan andetag och stängda ögon - så har han försökt krypa in och göra den ogjord. Han vill krypa in i hennes hjärta och pumpa åt henne. Men oförmögen blir han utknuffad av personal, utslängd. Genom persienner sker rörelser som han kan bevittna men inte ta till sig. Är ett hjärta ett hjärta om det inte längre slår. Är en kropp en kropp om den inte andas. När personalen står stilla, vet han inte vad som låter - men strax inser han att det är hans egna vrål som tar upp tomheten och gör något av den. Han skriker tills någon kommer och drar in honom i sin famn. Han skriker tills han inte längre kan se persiennerna vinkla upp sanningen.




Du sträcker upp armarna mot mig och jag faller in i dig. Bär upp dig och snurrar runt, runt tills vi faller ner i gräset och skrattar. Din lilla kropp formar sig mot mig, ett pussel som läggs klart och ett landskap som faller på plats. Du är solen och jag strålar av dig. Det som tidigare tyngt ner, spricker nu upp och allt lösgörs. Varje nervtråd kopplas samman och ut i mina vener sprider det sig partiklar av lycka. De väller fram liksom vårt skratt. Jag kan inte sluta skratta. Hela mitt bröst lösgörs och du gör mig fri. Fri och full och självklar på samma gång. Kom mamma, så går vi, säger du och skrattar. Du sträcker din hand ut mot mig och jag tar den så enkelt, så fridfullt.


Du har fattats i mig, säger jag och du skuttar bara före mig. Jag kommer aldrig lämna dig, säger jag mot din ryggtavla. Du ler och kollar på mig och ljuset i dig bländar mig. Hur kan något så vackert och fullt ha kommit från mig? Var har jag gömt all denna glädje? Du säger att vi ska gå hem och jag skrattar och säger att det är det bästa jag hört. Jag frågar dig om du någonsin känt sorg och du ser på mig med frågande ögon. Det finns inte i mig, säger du och sedan skrattar du. Jag vet att du inte kunnat komma ur mig, för du är en stjärnhimmel som lyser upp stjärnbilder. Du är det varma lätet när en fågel landar på sin gren. Du är kärleken. Luften. Daggen. Våren. Solen.


Jag fylls av en överväldigande sorg, vem är jag att förtjäna ett sådant mirakel? Du skrattar bara och börjar springa. Över ängen och gräset kittlar dina ben. Du sjunger ditt skratt och färgar hela tomheten blå, grön, gul, röd. Du fyller konturerna av liv och glädje. Jag tar sats och springer efter, jag lämnar stormen bakom mig och vid horisonten ser jag bara ett starkt sken. Det känns som att det är du som väntar där borta. Jag förmår mig att springa så snabbt som mina ben orkar, tills svetten pärlar sig, jag vill inte låta dig vänta en sekund till. Du väntar. Du väntar. Mitt barn, jag kommer. Kan du höra mamma springa efter dig? Kan du höra ljudet av ett hjärta som börjar bulta igen?


Maya Sjöstedt

0 visningar
Kontakta oss

Företag kan kontakta oss för föreläsningar, workshops eller presentationer kring mindfulness och poesi.