• Maya Sjöstedt

(5) Röda kors, röda nätter

När jag kliver ut från rummet ser korridoren ut som ett avlångt gap, redo att svälja mig. Väggarna är knottriga när jag drar fingret längst med och ibland kommer jag över en affisch eller två. De säger alla något inspirerande budskap, men jag får inte in det i skallen. Jag ser allt, men det är en suddig massa. Någonstans gömmer sig en värld bakom det med ord och bilder och ansikten och leenden och skratt och andetag men jag kan inte vidröra det längre. Jag är bara mer medveten om tomheten som ringlar längst benet när jag tar mina steg framåt. Hur tungt det känns att lyfta. Hur jag hela tiden påminns om det som fattas. Jag fattas. Jag har försvunnit och det är bara min kropp som masar sig framåt. Utan någon mening.


När jag når korridorens slut, tittar jag in i matsalen där Susannas ögon når mina. De glittrar verkligen. Det är lättare att notera sådana små saker nu, hur människor faktiskt ser ut när de ler, eller gråter, eller är paralyserade. Små kännetecken, som glittret i ögonen eller en grop i kinden eller en extra rynka i pannan. Det bildar på något sätt en människa, dem där små mönstren i huden, avtrycken i utseendet. Jag sätter mig ner mittemot henne, för att hon lärt sig förstå mina mönster. Och vi behöver inte prata. Hennes fingrar kantar sig runt en kaffekopp, medan hon tar upp och räcker mig mina tabletter. Det är en praktikant på avdelningen som serverar mig vatten och jag sväljer medan de båda kollar på mig. Vi spelar kort sedan och jag vinner några enstaka gånger, nån gång skrattar vi också, jag vet inte ens varför. Det bara slipper ur mig och det känns som det mest naturliga på flera veckor. Men det sticker också.



Maya Sjöstedt



0 visningar
Kontakta oss

Företag kan kontakta oss för föreläsningar, workshops eller presentationer kring mindfulness och poesi.