• Maya Sjöstedt

(1) Röda kors, röda nätter

I en gungstol ska du läggas så du vaggas fram och tillbaka. Tills du sveps in i rörelsen och pendlar i mig. Kom ut nu, kom ut nu. Dina tårar slutar. Skriket fastnar någonstans där inne bland allt blod och kött. Allt det som inte lyckas skydda dig.

Tomrummet.

Gungstolen: Alldeles tom.

Rummet: Tomrummet.

När du föds skriker du inte. Din tomma kropp vaggas fram och tillbaka. Gunga då, din gamla gungstol. Gunga då! Ni gungar inte. Ni är stilla.

Så stilla i mig.


Någon har dragit ner persiennerna. Det är tidig vår så det kan hända att några solstrålar pärlar sig mot de kritvita cement väggarna. Något de vill stänga ute. Allt det som bländar - stör. Han önskar att någon kan vinkla upp, att någon kan tända en stark lampa rakt mot hans ansikte, att någon kan tappa en tändsticka tills hela rummet står i brand. Så de vita väggarna kan förmultna. Han rör lätt vid hennes kind. Med hårstråna på knogarna. Vill inte väcka. Vill låta den trötta kroppen slumra. Hur kan drömmar få henne att se så rofylld ut? Han önskar att de kan hänga kvar över henne även när de där vattniga tomma ögonen ser upp. Han önskar att något kan lugna. Men, han drar sig tillbaka in i hörnet där de dragit in en nopprig fåtölj och sätter sig ned. Vakar över den tunga, trötta kroppen.


När han säger att magen är ett tomt skal. Att du tagit dig loss. Flytt utan att lämna spår. Lutar jag mig mot det jag en gång var. Kramar om den del av dig som aldrig blev. Älskling, jag kan ta den del av dig som aldrig blev. Jag kan svälja och montera in dig i mig. Mina steg är dina. Hör du dig själv prata medan gruset knastrar?


Maya Sjöstedt

0 visningar
Kontakta oss

Företag kan kontakta oss för föreläsningar, workshops eller presentationer kring mindfulness och poesi.