Vinnaren av Hey Recoup's skrivtävling, sommaren 2020 - Filippa Kindblom


Stort grattis! Vinstbidraget nedan:


Nu sover jag på bussen igen


Sista veckan av mitt första år på gymnasiet var jag hemma tre dagar i sträck. Alla prov var klara, jag hade lyckats sätta högsta betyg i alla mina kurser – och jag hade fått magkatarr. Det hade förmodligen byggts upp under en längre period, men då kom det – bokstavligen – som ett slag i magen. Jag var sängliggandes i tre dagar med en svidande och ihållande smärta, ett konstant illamående, och jag kunde knappt äta. Jag började ta två mediciner, den ena med längre verkan och den andra med kortare, men båda som en väldigt kortsiktig lösning. På bipacksedeln står det nämligen att man inte ska ta dem i mer än två veckor åt gången. Jag tog dem varje dag i två år.

Det är ofta svårt att förstå hur allvarlig en situation är förrän den har passerat. Det verkar gälla såväl akuta kriser som långvarande omständigheter. Trots att jag förstod att jag var stressad och mådde dåligt, tog jag det aldrig på allvar. Jag och de omkring mig skämtade om utmattning – Se upp för väggen! Äsch, den har jag redan kört igenom. – som att det var ett mytologiskt väsen utan verklighetsförankring.


Att vara produktiv och duktig var min identitet. Vad skulle jag vara utan det? En vanlig dag i gymnasiet var jag ute ur huset strax efter sju, hade lektioner i sju timmar, fotbollsträning i en och en halv, plugg i tre timmar, kanske jobb i två timmar, och sen försökte jag somna innan tolv. Och sen var det matcher, jobb på lov, studentvåren, körkortet, vänner och resor som skulle hinnas med. Ofta var jag hemifrån till nio på kvällen.

Men det var ju inte som att jag inte orkade. Jag orkade mest, alltid! Folk omkring försökte bromsa mig, men jag var manisk. Fixa en present till läraren? Mer jobb? Hjälpa kompisar med uppsatser mitt i natten? Såklart! Jag var aldrig ledig. Bussturerna in och ut från stan varje dag var oftast det bästa på dagen – där fanns inga krav, så jag somnade så fort jag satt mig ner. Senare blev även bussen en plats för produktivitet.


Ironiskt nog skrev jag mitt gymnasiearbete om utmattningssyndrom. När jag läste symptomen skrattade jag för att det var så träffande, men varken sömnsvårigheterna, magkatarren eller ljudkänsligheten oroade mig. Det som skrämde mig var när jag tappade min koncentrationsförmåga. Min hjärna, den som jag alltid kunde lita på, började kännas trasig. Det var som att den gick på högvarv hela tiden – oavsett vad jag gjorde hade jag tusen andra saker i huvudet. Jag kände mig som en överarbetad dator – hoppig och med den inbyggda fläkten på max.

Min räddning blev mitt sabbatsår. Långt innan jag faktiskt tog studenten hade jag bestämt mig för att jag skulle ha ett år borta från vad jag kallade seriöst plugg. Missförstå mig rätt – jag älskade gymnasiet. Jag älskade lärarna, vännerna, kurserna. Men jag visste att jag behövde en rejäl paus från miljön jag hade försatt mig i.

Först åkte jag till Spanien och var au pair över sommaren, och det var inte alltid en dans på rosor, men jag fick med mig några steg på vägen till återhämtning: ett lugnare schema utanför min egen kontroll, mycket tid för vila och värme, en ny plats. Men det var inte förrän jag åkte till Gotland för att gå folkis som jag faktiskt skulle säga att jag har blivit bättre. Här lärde jag mig att mitt värde som person inte baseras på vad jag åstadkommer under en dag, att allt inte behöver planeras till punkt och pricka, och framförallt att vila är nödvändigt för produktiviteten, för om man är utbränd klarar man faktiskt ingenting.


Nu ska jag inte påstå att jag är kvitt mina prestationskrav eller stress. För något jag också lärt mig är att jag, oavsett miljö, kan skapa en stressig vardag. Att vara rastlös och driven är sådan jag är, men jag börjar lära mig att lägga band på det. Det finns såklart många faktorer som spelar in i min återhämtning, men de viktigaste för mig har varit sömn, prestationslös träning, naturen och skärmfri tid. Det är sådant alla redan vet rent logiskt, men inte applicerar praktiskt. Framförallt att lämna telefonen hemma och vara i naturen är något som verkligen har hjälpt mig. Tidigare har jag känt att jag aldrig är i nuet – att jag alltid tänker på nästa dag, vecka, månad, år – men det senaste året har jag lyckats vara precis där jag är, i alla fall ibland. Jag kan gå i skogen och höra fåglarna sjunga eller träden gnissla, jag kan känna doften av varm tall, jag kan stanna och titta upp i himlen och känna: här, och bara här, är jag. Det är något jag gör för första gången på tre år.

Och vet ni? Nu sover jag på bussen igen.


- Filippa Kindblom

6 visningar
Kontakta oss

Företag kan kontakta oss för föreläsningar, workshops eller presentationer kring mindfulness och poesi.